Hon som fött mig, vet inte vem jag är!
Mina pojkar är ute på var sitt håll och här sitter jag och fryser, det är nog inte kallt, men ibland fryser jag ändå, så mycket att det gör ont i skelettet..
Min mobil är borta och det är väldigt störande för min mor kommer hem från en resa idag och hon vill ju kunna ringa mig, hon ringer mig jämt..
När jag var som smalast, innan jag började på scä så ringde hon mig 30 gånger per dag och om jag inte svarade på en gång blev hon jätteorolig och ringde min man och sa att jag nog hade svimmat.
Ändå vet hon inte att jag är sjuk, är inte det sjukt? Att jag är så sjukt bra på att dölja min anorexi och komma med undanflykter att min egen mamma som jag träffar flera gånger i veckan inte vet var jag är varje torsdag mellan 11-14, inte vet hur dåligt jag har mått fram och tillbaka sedan jag var 14,
ATT HON, SOM FÖTT MIG, INTE VET VEM JAG ÄR!
Psykiatrikern jag går hos på Scä tycker att jag ska bjuda in min mor dit och berätta allting, men hur ska jag kunna göra det? Jag har ju ljugit henne rakt i ansiktet så många gånger..
Jag har aldrig kunnat berätta för henne om jag mått dåligt, aldrig så långt tillbaka jag kan minnas har hon tröstat mig, jag har alltid varit den starka, problemfria, den som hon kunnat avreagera sig på, som alltid "glömmer" hur hon behandlat mig, "glömmer" hennes onda sidor.. Jag har helt enkelt inte ork att klara av allt utan henne, även fast hon nästan aldrig varit en bra mamma, jag är rädd att förlora henne, fast hon är som hon är mot mig..
Min mobil är borta och det är väldigt störande för min mor kommer hem från en resa idag och hon vill ju kunna ringa mig, hon ringer mig jämt..
När jag var som smalast, innan jag började på scä så ringde hon mig 30 gånger per dag och om jag inte svarade på en gång blev hon jätteorolig och ringde min man och sa att jag nog hade svimmat.
Ändå vet hon inte att jag är sjuk, är inte det sjukt? Att jag är så sjukt bra på att dölja min anorexi och komma med undanflykter att min egen mamma som jag träffar flera gånger i veckan inte vet var jag är varje torsdag mellan 11-14, inte vet hur dåligt jag har mått fram och tillbaka sedan jag var 14,
ATT HON, SOM FÖTT MIG, INTE VET VEM JAG ÄR!
Psykiatrikern jag går hos på Scä tycker att jag ska bjuda in min mor dit och berätta allting, men hur ska jag kunna göra det? Jag har ju ljugit henne rakt i ansiktet så många gånger..
Jag har aldrig kunnat berätta för henne om jag mått dåligt, aldrig så långt tillbaka jag kan minnas har hon tröstat mig, jag har alltid varit den starka, problemfria, den som hon kunnat avreagera sig på, som alltid "glömmer" hur hon behandlat mig, "glömmer" hennes onda sidor.. Jag har helt enkelt inte ork att klara av allt utan henne, även fast hon nästan aldrig varit en bra mamma, jag är rädd att förlora henne, fast hon är som hon är mot mig..
Kommentarer
Trackback
