UngAnaMama

Jag tror att det kan bero på olika saker. För mig beror det nog bl.a. på en osäkerhet som jag aldrig våg att visa utåt och istället vänt inåt. Har alltid varit "den tuffa tjejen" och den som ALLA VET har jättebra självkänsla och självförtroende. Jag är en utmärkt skådespelerska, jag har lurat ALLA som någonsin träffat mig att jag är snygg, flirtig, glad och rolig, men det är jag inte.

Jag har så länge jag kan minnas hatat mig själv, min kropp, mitt utseende, skämts över allt jag sagt och gjort, för det har aldrig varit bra nog, aldrig ens i närheten.

Början på min historia:

Jag och min kompis (som senare fick bullemi och gick på mando, men inte vågade prata om det) satt på en mur vid skolan, jag var 6 år gammal. Jag hade funderat på det ett tag så jag frågade henne:
-Vem är tjockast i klassen? Du får säga att det är jag, jag blir inte ledsen!
Hon var tyst ett tag och spänningen inuti mig steg, sedan svarade hon:
-Det är nog du.
Jag fick tårar i ögonen och vände bort blicken, tror inte att hon såg det, sedan svarade jag:
-Jag tror det är ***** som är tjockast!
-Aaa kanske. Svarade hon.

Sen lekte vi vidare, jag; med en sten i bröstet som aldrig försvann.

När jag ser på bilder från när jag var liten blir jag så ledsen, jag var inte tjock, inte alls, jag var sockersöt och hade inte behövt hata mig själv så mycket som jag gjorde.

 

Jag kanske skriver vidare på min historia en annan dag, eller inte, men summan av kardemumman idag är iaf att det inte är konstigt att det tar så lång tid att bli frisk, när man har tryckt ned sig själv sen man var så liten.

 

Har ni några såna här minnen?

Kramar och kämpa på nu, kämpa för ett liv värt att leva!


Första dagen i USA i somras, med nytvättat hår på balkongen :)