Varför vi inte förtjänar att äta (leva)
Jag tror att det kan bero på olika saker. För mig beror det nog bl.a. på en osäkerhet som jag aldrig våg att visa utåt och istället vänt inåt. Har alltid varit "den tuffa tjejen" och den som ALLA VET har jättebra självkänsla och självförtroende. Jag är en utmärkt skådespelerska, jag har lurat ALLA som någonsin träffat mig att jag är snygg, flirtig, glad och rolig, men det är jag inte.
Jag har så länge jag kan minnas hatat mig själv, min kropp, mitt utseende, skämts över allt jag sagt och gjort, för det har aldrig varit bra nog, aldrig ens i närheten.
Början på min historia:
Jag och min kompis (som senare fick bullemi och gick på mando, men inte vågade prata om det) satt på en mur vid skolan, jag var 6 år gammal. Jag hade funderat på det ett tag så jag frågade henne:
-Vem är tjockast i klassen? Du får säga att det är jag, jag blir inte ledsen!
Hon var tyst ett tag och spänningen inuti mig steg, sedan svarade hon:
-Det är nog du.
Jag fick tårar i ögonen och vände bort blicken, tror inte att hon såg det, sedan svarade jag:
-Jag tror det är ***** som är tjockast!
-Aaa kanske. Svarade hon.
Sen lekte vi vidare, jag; med en sten i bröstet som aldrig försvann.
När jag ser på bilder från när jag var liten blir jag så ledsen, jag var inte tjock, inte alls, jag var sockersöt och hade inte behövt hata mig själv så mycket som jag gjorde.
Jag kanske skriver vidare på min historia en annan dag, eller inte, men summan av kardemumman idag är iaf att det inte är konstigt att det tar så lång tid att bli frisk, när man har tryckt ned sig själv sen man var så liten.
Har ni några såna här minnen?
Kramar och kämpa på nu, kämpa för ett liv värt att leva!
Första dagen i USA i somras, med nytvättat hår på balkongen :)
Sv: Ahaa, jag kanske borde vara lite mer försiktig med vart jag kommenterar ;>
Sorgligt det där. Barn kan vara så grymma. Pensionärer och smp barn är de mest elaka personerna på jordne, men också de varmaste och snällaste. Jag är en till-och-från människa. Ena sekunden vill jag bli frisk andra inte. Lycka till :*
Min far är ganska så kraftig och en gång när jag var 6-7 år så var vi på middag hos min farmor. Jag tyckte att jag var jättetjock när jag var liten men hoppades att jag skulle bli smal när jag blev stor. Då sa min käre pappa "**** kommer se ut precis som mig, samma fina mage! det kan man se på hennes kroppsbyggnad."
Jag åt upp maten med en klump i halsen sen sprang jag ut och la mig i hängmattan och grät.
Det är faktiskt hemskt att vi tjejer alltid ska vara så hårda mot varandra. För när man riktigt tänker efter, vem bryr sig hur mkt man väger eller hur ens kropp ser ut? För det är ju insidan som räknas (oj, vilken kliché!). Och det är ju faktiskt sant. Tänk dig själv en modellsmal tjej som ser ut som världens hottie me perfekt kropp och allt. MEN, världens jobbigaste personlighet. You see?
Och sen har vi ju alla som trivs med sig själva, fast de är lite rundare och tar en extra kakbit. DE LEVER. Och njuter av sitt liv. Dom e LYCKLIGA. Att vara livrädd för mat och sakta men säkert tyna bort gör oss inte lyckligare. Jag ställer samma fråga som min mamma nyligen gjorde: " Vad har du fått ut av att bli såhär smal?". Inget, absolut inget. Varje måltid är en ständig fajt, folk kommenterar hur mager jag är, ångesten kryper fram pga. en extra ostskiva och nu när jag verkligen kämpar för att nå normalvikt, blir jag så fruktansvärt olycklig...Jag vill bara stirra i väggen, dag efter dag.
MEN. VI SKA KÄMPA. :) HA DE GÖTT!
Sry. Kämpar mot ångesten efter söndagsmiddagen. Känns bra att få skriva av sig till ngn som kanske förstår. :) Take care! KRAM
